De som känner mig, oavsett om de känner mig ytligt eller djupt och nära, så skulle de säkert ha mycket att säga om mig. Men en sak är jag fullständigt övertygad om att ingen skulle kalla mig, och det är materialist! Det finns inte mycket som tilltalar mig så lite som saker och ägodelar.
Den gången min man frågade mig om jag skulle bli glad om vi vann 27 miljoner så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag blev helt stum!
För det första blev jag chockad över att han inte kände mig bättre, och för det andra så har jag mått psykiskt dåligt under den största delen av vårt äktenskap, så att få må riktigt bra och känna att jag är jag - det skulle göra mig glad. Riktigt, ärligt och innerligt glad!
Att det här kom upp beror på att jag inte hittar min pärm med dikter jag sparat ihop under snart 25 år. Det är bara en av dem jag skrivit själv, men den kan jag både ha och mista. Men de andra!!! De speglar hela min tonårstid och tiden som småbarnsmamma, där finns gamla låttexter och stencilblad från högstadietiden och nu är den borta!!! Jag hittar 20 år gamla anteckningar från historielektionerna i 8:an och räkningar från 1998, men min kära pärm med dikter är försvunnen!
Och så´n är jag i ett nötskal! Sentimental, emotionell och värdesätter affektionsvärdet så mycket högre än vad pengar någonsin kan betala. Det är svårt många gånger att förklara varför vi måste spara en porslinsmugg med avslaget öra, ett tygstycke som aldrig kommer att bli någonting eller en tom parfymflaska. Men muggen fick jag när jag var 8 år av min låtsasfarmor, och hon hade själv målat den speciellt för mig, med mitt namn och allt.
Tygstycket, det var för snart 35 år sedan gardin i mitt rum. Sedan var det gardin i mina barns rum när de var små. Härnäst planerar jag att sy in det i ett lapptäcke. Och parfymflaskorna... Finns det något som väcker så många minnen som dofter?
Jag måste finna min pärm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar