Oavsett om det gäller mig själv eller någon annan så får jag panik när det inte tänds någon lampa däruppe och slanten ramlar ner. Just nu handlar det mest om min egen okunskap. Jag hänger ju mest på Passagen, men att förstå sig på deras blogg-funktioner verkar vara helt omöjligt för mig.
Här är det mycket lättare och mycket finare och man har mycket fler möjligheter till att variera sig. Men här känner jag ingen och jag vet inte ens vart jag ska gå för att läsa andras bloggar.
Det känns som att få ett fint brevpapper men inte ha någon att skriva till när jag är här. På Passagen har jag brevvännerna men saknar brevpappret. Konstig jämförelse? Ja, kanske... Men jag kommer inte på någon bättre.
För även om jag egentligen främst skriver mina bloggar för min egen skull, så är det roligt att få läsa andras åsikter och få någon form av respons. Jag skulle ju kunna skriva en traditionell dagbok också och låta min man läsa den, men lite av grejen här är att ingen tolkar in en massa konstigheter i det jag skriver. Min man kan så lätt missförstå saker jag skriver, eller påstå att det inte stämmer. Det kan det väl göra för mig, även om han inte känner likadant. Därför tycker jag att bloggen är ett bra alternativ.
Min läkare (psykiatriker) skulle nog också läsa mina små dagliga anteckningar, men då måste jag också redigera dem först. Han får inte veta allt om mina hemska "olydigheter". Om jag t.ex dricker trots att jag tagit min medicin. Han vet redan om att jag gör det, men inte hur ofta eller när. Och förresten så mår jag mycket, mycket bättre nu än när jag träffade honom, så skadan av alkoholen kan ju inte ha blivit så förfärligt stor.
Att det är farligt är en annan femma. Jag står ju inte klassad som suicid-patient för ingenting. Jag har inga drömmar och förväntningar på min pension och ålderdom, för jag tror inte att jag kommer att leva så länge.
Fast det där har jag förstått att fler än jag har en känsla av. Att de ska dö innan de fyller 30 och dyl. Jag är 37 och blev både 30 och 31, men grejen är att jag egentligen skulle ha dött strax innan jag fyllde 23 och fick mitt tredje barn. Moderkakan låg under hennes huvud och täppte igen förlossningskanalen. Jag fick ligga på sjukhus och blev snittad eftersom det här upptäcktes med hjälp av ultraljud. Hade inte ultraljudet funnits så hade vi antagligen strykit med båda två. I alla fall jag... När jag fick veta att det förekommer i ca. 1 av 600 graviditetsfall, då tänkte jag; det är då själva fan att det drabbar just mig. Jag hade redan två små döttrar hemma och ville inte alls ligga på sjukhus vecka ut och vecka in. Men allt gick bra, och trots att oddsen att bli drabbad av placenta previa (som det heter) är liten, så är oddsen ännu lägre då det gäller att få 13 rätt på stryktipset när man lämnar in ett riktigt "sömmerske-tips", men det fick jag några år senare, så...
Det är väl såhär det ska vara att leva; höga berg och djupa dalar... Och lite blommor på vägen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar